Take that, halsmandlar!!
Äntligen, efter att ha ränt runt över hela Santa Barbara i taxi så har jag min antibiotika, pain relievers och steorider. Jag ser ljuset i tunneln redan. Jag måste tacka min far som hetsade mig att gå till läkaren, när jag egentligen bara vill gå och dö. Ole, min riddare, tog en taxi med mig upp till City College då jag kände att nej, köra bil så lär jag få min vilja igenom. Vi sprang in femton minuter innan Health Clinic stängde, de gav mig en remiss till MedCenter, där jag blev behandlad sist. Måste bara nämna att sjuksköterskan trodde antagligen att jag var efterbliven för att Ole stod där och tolkade medan jag bara fick ur patetiskt grötiga ljud. Så samma taxisnubbe kommer tillbaks och hämtar upp oss medan jag sitter och tvingar i mig en vatten i hopp om att Alvedonen har börjat verka, troligtvis har den det men mina halsmandlar vill inte ge upp utan fortsätter att smärta.
Vi hoppar ur bilen och in på MedCenter där Ole återigen får agera tolk, men när de fråga om mitt födelsedatum blev det tyst och eftersom jag inte kunde prata var det bara att plocka upp körkortet. Nåväl, det dröjer kanske tio minuter innan jag blir inkallad och Ole är med som moraliskt stöd. En hysterisk grej ändå dock precis innan, vi sitter i väntrummet. Jag försöker återigen tvinga i mig vatten för det har jag hört ska vara bra, då en tjej bakom oss har eavesdroppat på vår konversation med sköterskan och frågar mig "Why can't you talk?", jag bara ler och nickar mot Ole som förklarar. Vad hade hon förväntat sig, ett svar eller!?
Hursomhelst, när vi har blivit inkallade så kommer läkaren efter en stund och han känner igen mig sen föregående gång. Han bara skakar på huvudet och frågar "is it exactly the same?" jag nickar men försöker få fram att det är värre den här gången. Han tycks förstå och kikar lite i min hals. "Oh, they are reaaaally big!". No shit, vill jag säga men kan ju ändå inte prata så. Han lägger fram ett förslag om att ge mig steorider som ska dämpa svullnaden, sen en starkare antibiotikakur än tidigare samt ett par pain relievers. Jag tycker det låter bra men han var tydligen inte klar, jag förstår direkt att han vill skära mig i halsen som jag varit med om en gång tidigare hemma i Sverige. Det var otroligt smärtsamt men jag slår mig själv för bröstet, inombords, och tänker 'be strooong!!". Så jag tycker det låter som en "bra" idé och off we go till ett avskiljt rum där han börjar spruta bedövningsspray på mina halsmandlar för att sedan förstärka dosen med en spruta. Jag biter ihop och tycker att det här går väl an. Efter fem minuters väntan på att det ska börja värka så tar han fram sin jävla lilla kniv, förlåt men jag blev irriterad på den. Men jag uttrycker inga känslor utan säger bara, fortfarande med en ofantlig mängd gröt i halsen, "let's get it over with", macho som man är. Så han börjar skära och blodklump efter blodklump spottar jag ut och efter ett par horribla minuter så säger han att han inte hittar något, så han ska försöka på ett ställe till sen ger vi upp. Jag vill resa mig upp och svälja bedövningssprayen men tänker att "it's all for the better, it's all for the better...". Så efter ett tag är han klar och jag sitter kvar en stund och spottar blod, funderar lite på hur Ole har det där utanför men tänker att ingen mår så dåligt som jag just nu. Det fick mig att känna mig lite bättre. Läkaren, som är hur trevlig som helst och jag kan stolt säga att jag tycker amerikansk sjukvård är underbar för de mesar inte, ger mig tre recept på tidigare nämnda läkemedel och jag går runt med min spottkopp inne på 'Long's Drugs' i en halvtimme (nämnde jag min otroliga smärta?) innan jag får min medicin. Men såklart så ska det börja strula och kassörskan säger att mitt insurance card inte går igenom, jag suckar, för prata kan jag fortfarande inte, och viftar med kortet för nu vill jag bara hem och trycka i mig min medicin. Får ta tag i det där senare, det ska inte vara något problem.
Så nu har jag fått en shake av Oscar som jag måste dricka innan jag tar mina steroider. Nu ska jag fanimej bli frisk. Har även fått en remiss till en halsspecialist så vem vet, nu kanske jag kan bli av med mina problemfyllda halsmandlar en gång för alla.
God natt på er, och god morgon i Sverige!
Vi hoppar ur bilen och in på MedCenter där Ole återigen får agera tolk, men när de fråga om mitt födelsedatum blev det tyst och eftersom jag inte kunde prata var det bara att plocka upp körkortet. Nåväl, det dröjer kanske tio minuter innan jag blir inkallad och Ole är med som moraliskt stöd. En hysterisk grej ändå dock precis innan, vi sitter i väntrummet. Jag försöker återigen tvinga i mig vatten för det har jag hört ska vara bra, då en tjej bakom oss har eavesdroppat på vår konversation med sköterskan och frågar mig "Why can't you talk?", jag bara ler och nickar mot Ole som förklarar. Vad hade hon förväntat sig, ett svar eller!?
Hursomhelst, när vi har blivit inkallade så kommer läkaren efter en stund och han känner igen mig sen föregående gång. Han bara skakar på huvudet och frågar "is it exactly the same?" jag nickar men försöker få fram att det är värre den här gången. Han tycks förstå och kikar lite i min hals. "Oh, they are reaaaally big!". No shit, vill jag säga men kan ju ändå inte prata så. Han lägger fram ett förslag om att ge mig steorider som ska dämpa svullnaden, sen en starkare antibiotikakur än tidigare samt ett par pain relievers. Jag tycker det låter bra men han var tydligen inte klar, jag förstår direkt att han vill skära mig i halsen som jag varit med om en gång tidigare hemma i Sverige. Det var otroligt smärtsamt men jag slår mig själv för bröstet, inombords, och tänker 'be strooong!!". Så jag tycker det låter som en "bra" idé och off we go till ett avskiljt rum där han börjar spruta bedövningsspray på mina halsmandlar för att sedan förstärka dosen med en spruta. Jag biter ihop och tycker att det här går väl an. Efter fem minuters väntan på att det ska börja värka så tar han fram sin jävla lilla kniv, förlåt men jag blev irriterad på den. Men jag uttrycker inga känslor utan säger bara, fortfarande med en ofantlig mängd gröt i halsen, "let's get it over with", macho som man är. Så han börjar skära och blodklump efter blodklump spottar jag ut och efter ett par horribla minuter så säger han att han inte hittar något, så han ska försöka på ett ställe till sen ger vi upp. Jag vill resa mig upp och svälja bedövningssprayen men tänker att "it's all for the better, it's all for the better...". Så efter ett tag är han klar och jag sitter kvar en stund och spottar blod, funderar lite på hur Ole har det där utanför men tänker att ingen mår så dåligt som jag just nu. Det fick mig att känna mig lite bättre. Läkaren, som är hur trevlig som helst och jag kan stolt säga att jag tycker amerikansk sjukvård är underbar för de mesar inte, ger mig tre recept på tidigare nämnda läkemedel och jag går runt med min spottkopp inne på 'Long's Drugs' i en halvtimme (nämnde jag min otroliga smärta?) innan jag får min medicin. Men såklart så ska det börja strula och kassörskan säger att mitt insurance card inte går igenom, jag suckar, för prata kan jag fortfarande inte, och viftar med kortet för nu vill jag bara hem och trycka i mig min medicin. Får ta tag i det där senare, det ska inte vara något problem.
Så nu har jag fått en shake av Oscar som jag måste dricka innan jag tar mina steroider. Nu ska jag fanimej bli frisk. Har även fått en remiss till en halsspecialist så vem vet, nu kanske jag kan bli av med mina problemfyllda halsmandlar en gång för alla.
God natt på er, och god morgon i Sverige!
Kommentarer
Trackback