36 grader Celsius
Den här helgen har varit helt tokig. Det har varit så hiiimla varmt och igår, söndag, så var det 97 grader Fahrenheit, vilket är cirka 36 grader Celsius. Man orkade inte göra någonting utan man satt mest och stirrade ut genom fönstret och letade efter ljus i tunneln. Men så var det ljust överallt så det var hopplöst det med. Eh? Nåja... Filmade lite till mitt Cops-segment som ska vara klart om några veckor. Har kommit på idag att det bara är 3 veckor kvar i skolan.
Åka och lämna tillbaks kameran nu, holler!
Åka och lämna tillbaks kameran nu, holler!
Hotter, hotter than hot, blazing hot
Det är extremt varmt idag och vi orkade spela basket i cirkus fem minuter innan vi var tvungna att gå in och spela lite FIFA. Men sen när det började lugna ner sig så tvättade vi polisbilen, eller några mexikaner gjorde det, men vi körde dit den iallafall. Därefter så blev det en tripp till en asfin park där det finns några fotbollsplaner så med fåglarna kvittrandes så spelade vi lite fotboll. Att det blivit eftermiddag hjälpte föga utan man blev sjukt svettig direkt.
Ikväll ska vi nog ta det lugnt och imorgon är det plugg hela dagen. Wuho!
Ikväll ska vi nog ta det lugnt och imorgon är det plugg hela dagen. Wuho!
Hijizzled
Sjukt lam rubrik. Men nu sitter jag i DAC-labbet har pa skolan och klipper ihop ett 25 minuter langt slut pa en jattekass film. Jag har givetvis inte gjort den har kassa filmen, skulle aldrig handa, men den var ett av alternativen vi kunde valja att ha som slutprojekt. Satt hela dagen igar med att lagga in material fran sma MiniDV-band och hela morgonen idag, ska visa en assembly nu klockan 12, jo tjena, lar ju handa.
http://www.imdb.com/title/tt0116532/
http://www.imdb.com/title/tt0116532/
"Kanye, you're the brightest star of them all"
Kanye West, den starkast lysande stjärnan inom musik just nu? Det är fanimej nära. Igår natt runt fyra på morgonen kom vi hem till Santa Barbara från den ofantligt grymma konserten nere i San Diego. Hela helgen har varit grym och sen att den kulminerar inne på San Diego Sports Arena är nästan för bra för att vara sant.
Tidigt på lördagsmorgonen kliver jag och Sanna upp och gör oss i ordning. Efter en snabb ihoppackning så får vi skjuts till Enterprise Rent-A-Car av mackesnacke som är här och hälsar på (!!!). Där hade vi tänkt hyra en liten sketen Chevy Malibu eftersom det var exakt lika dyrt (om inte billigare) än att ta tåget ner till San Diego, där vi skulle möta upp min roommate Chris. Men istället för en Malibu så blir vi erbjudna en maffig 2008 Ford F150 pick-up. Detta skulle tjäna oss runt 40 dollar då det var något med att den inte användes så ofta och att man inte kunde köra vanliga bilar ner till flygplatsen för att de inte hade någon deal bla bla bla jag lyssnade inte utan jag ville bara slita nycklarna ifrån killen som precis säger "Well, since my manager isn't here I can pretty much do what the fuck I want." Fem minuter senare rullar vi ner till Souplantation där vi tänkt äta frukost. Efter lite pizzabröd doppat i Ranch så fortsätter vi åkandet i den stora trucken och vi hinner även med ett stopp inne på IKEA. Väl nere i 818 (en area code i San Diego, yo!) blir vi upplockade av Chris och vi käkar lunch (en skitstor burrito!) på Fred's i downtown. Resten av dagen spenderar vi pretty much liggandes i soffan. Jag och Sanna hade bara fått sova fyra timmar eftersom vi varit ute dagen innan.
On the day of the concert så börjar vi med att låna Chris's mammas Mercedes CL550 och åka till The Original Pancake House. Blåbärspannkakan var sjukt god och efter det åkte vi hem och slappade ett tag. Vårt möte med Lupe Fiasco, N.E.R.D., Rihanna och Kanye West började närma sig så vi åkte över till Chris's storasyster som bor i Cardiff-by-the-sea (jupps, så heter det) där vi hängde en liten stund. Helt plötsligt var det dags att åka så vi brummar ner till San Diego Sports Arena där det är vidrigt mycket folk. Vi hade köpt "floor tickets" så det fanns bara en ingång för oss och självklart var det längst kö till den. Men nu var det så att vi hade en extra biljett och slö som jag är så lade jag upp en annons på Craigslist samma dag som konserten. Men tur för mig så var konserten utsåld så det var hetsiga människor som ringde hela dagen. Men en kille vid namn Stephen verkade trevlig och jordnära (förlåt Sanna, reds. anm.) så jag tyckte han kunde få köpa den. Jag sa att $110 lät som ett bra pris då jag köpte den för $90 så vi kom överens om att mötas upp utanför arenan. När vi börjar närma oss så var det mastodont-bilkö redan innan arenan så han ringer och hetsar lite om att han står i kön till "floor-ticket"-ingången med sina vänner och han inte kan bli insläppt utan biljetten (duh.), så jag säger att vi skyndar oss lite. Tio minuter senare så ringer han och säger att han står längst fram i den minst tvåhundra meter långa kön som slingrar sig halvvägs runt arenan, och att om jag kommer nu så kan han säga till vakten han lyckats charma att jag är hans bror så vi får slippa stå i den förbaskade kön. Sagt och gjort så glider vi förbi hela kön och han får sin biljett, jag får mina dollars och vips så står vi sjukt långt fram på konserten. Tjugo minuter senare då arenan knappt fyllts så kliver Lupe Fiasco på. Detta innebär att om vi fått stå i kön så hade vi missat människan jag nästan helst ville se. Värt att nämna är att Stephen fick $10 rabatt av mig.
Efter att vi sjungit sönder oss till Superstar och alla Lupe's tunga tracks så kliver N.E.R.D. (ja, Pharrell var där) upp på scen och en fyrtio minuter senare är jag så jävla svettig och sjukt lycklig. Det var den bästa konserten jag varit på och jag kände att jag kunde dö lycklig. Pharrell är kung. Efter N.E.R.D. så klev Rihanna på och atmosfären blev lite lugnare. Vid det här laget var jag astörstig men snart skulle Kanye dundra in så jag vågade inte kila iväg. Helt plötsligt släcks ljusen och ridån åker upp. Konserten drar igång och jag finner inga ord för hur grym den var. Han spelade alla låtar jag ville höra och jag har nog aldrig röjt så mycket. Fyfan vad grym den var, ursäkta min franska. Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram hur bra konserten var utan såna profanities.
När klockan var 1am så hade vi varit inne på Ralph's och handlat brutalt mycket vatten så vi var redo för den tre timmar långa resan upp till Santa Barbara. Den gick väldigt fort och vid halv fem somnade jag sjukt gott i min egen säng. Hela helgen var riktigt grym helt enkelt. Och btw, i onsdags såg jag Jay-Z, Mary J. Blige och The Dream. Den konserten var äckligt bra också. God natt.
Tidigt på lördagsmorgonen kliver jag och Sanna upp och gör oss i ordning. Efter en snabb ihoppackning så får vi skjuts till Enterprise Rent-A-Car av mackesnacke som är här och hälsar på (!!!). Där hade vi tänkt hyra en liten sketen Chevy Malibu eftersom det var exakt lika dyrt (om inte billigare) än att ta tåget ner till San Diego, där vi skulle möta upp min roommate Chris. Men istället för en Malibu så blir vi erbjudna en maffig 2008 Ford F150 pick-up. Detta skulle tjäna oss runt 40 dollar då det var något med att den inte användes så ofta och att man inte kunde köra vanliga bilar ner till flygplatsen för att de inte hade någon deal bla bla bla jag lyssnade inte utan jag ville bara slita nycklarna ifrån killen som precis säger "Well, since my manager isn't here I can pretty much do what the fuck I want." Fem minuter senare rullar vi ner till Souplantation där vi tänkt äta frukost. Efter lite pizzabröd doppat i Ranch så fortsätter vi åkandet i den stora trucken och vi hinner även med ett stopp inne på IKEA. Väl nere i 818 (en area code i San Diego, yo!) blir vi upplockade av Chris och vi käkar lunch (en skitstor burrito!) på Fred's i downtown. Resten av dagen spenderar vi pretty much liggandes i soffan. Jag och Sanna hade bara fått sova fyra timmar eftersom vi varit ute dagen innan.
On the day of the concert så börjar vi med att låna Chris's mammas Mercedes CL550 och åka till The Original Pancake House. Blåbärspannkakan var sjukt god och efter det åkte vi hem och slappade ett tag. Vårt möte med Lupe Fiasco, N.E.R.D., Rihanna och Kanye West började närma sig så vi åkte över till Chris's storasyster som bor i Cardiff-by-the-sea (jupps, så heter det) där vi hängde en liten stund. Helt plötsligt var det dags att åka så vi brummar ner till San Diego Sports Arena där det är vidrigt mycket folk. Vi hade köpt "floor tickets" så det fanns bara en ingång för oss och självklart var det längst kö till den. Men nu var det så att vi hade en extra biljett och slö som jag är så lade jag upp en annons på Craigslist samma dag som konserten. Men tur för mig så var konserten utsåld så det var hetsiga människor som ringde hela dagen. Men en kille vid namn Stephen verkade trevlig och jordnära (förlåt Sanna, reds. anm.) så jag tyckte han kunde få köpa den. Jag sa att $110 lät som ett bra pris då jag köpte den för $90 så vi kom överens om att mötas upp utanför arenan. När vi börjar närma oss så var det mastodont-bilkö redan innan arenan så han ringer och hetsar lite om att han står i kön till "floor-ticket"-ingången med sina vänner och han inte kan bli insläppt utan biljetten (duh.), så jag säger att vi skyndar oss lite. Tio minuter senare så ringer han och säger att han står längst fram i den minst tvåhundra meter långa kön som slingrar sig halvvägs runt arenan, och att om jag kommer nu så kan han säga till vakten han lyckats charma att jag är hans bror så vi får slippa stå i den förbaskade kön. Sagt och gjort så glider vi förbi hela kön och han får sin biljett, jag får mina dollars och vips så står vi sjukt långt fram på konserten. Tjugo minuter senare då arenan knappt fyllts så kliver Lupe Fiasco på. Detta innebär att om vi fått stå i kön så hade vi missat människan jag nästan helst ville se. Värt att nämna är att Stephen fick $10 rabatt av mig.
Efter att vi sjungit sönder oss till Superstar och alla Lupe's tunga tracks så kliver N.E.R.D. (ja, Pharrell var där) upp på scen och en fyrtio minuter senare är jag så jävla svettig och sjukt lycklig. Det var den bästa konserten jag varit på och jag kände att jag kunde dö lycklig. Pharrell är kung. Efter N.E.R.D. så klev Rihanna på och atmosfären blev lite lugnare. Vid det här laget var jag astörstig men snart skulle Kanye dundra in så jag vågade inte kila iväg. Helt plötsligt släcks ljusen och ridån åker upp. Konserten drar igång och jag finner inga ord för hur grym den var. Han spelade alla låtar jag ville höra och jag har nog aldrig röjt så mycket. Fyfan vad grym den var, ursäkta min franska. Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram hur bra konserten var utan såna profanities.
När klockan var 1am så hade vi varit inne på Ralph's och handlat brutalt mycket vatten så vi var redo för den tre timmar långa resan upp till Santa Barbara. Den gick väldigt fort och vid halv fem somnade jag sjukt gott i min egen säng. Hela helgen var riktigt grym helt enkelt. Och btw, i onsdags såg jag Jay-Z, Mary J. Blige och The Dream. Den konserten var äckligt bra också. God natt.
President's Honor Roll
Fick en rolig sak i brevlådan idag!
Jay-Z & Mary J. Blige
Imorgon, onsdag, är det dags för Heart of the City tour med Jay-Z och Mary J. Blige nere i Hollywood. Hela touren är princip utsåld och Los Angeles är ett extra stopp på grund av stenhårt tryck. Jag och Sanna är sjukt peppade och det kommer bli helt jävla otroligt grymt. Wuho!
På söndag ska vi till San Diego och se Kanye West, N.E.R.D., Lupe Fiasco och Rihanna. Like it ain't no thing.
På söndag ska vi till San Diego och se Kanye West, N.E.R.D., Lupe Fiasco och Rihanna. Like it ain't no thing.
Jamaica - vackert men med en liten twist
http://santabarbara.bilddagboken.se
Note: Detta inlägg skrevs tre dagar efter hemkomst.
Rubriken må vara gay men det är ungefär så jag kände när jag kom hem för ett par dagar sedan. Det är inte bara machete-situationen jag tänker på utan det är även den skitiga Mojiton och den trista servicen, men nu ska vi inte slänga oss in i min lilla upplevelse i Karibiska Havet alldeles för fort, jag börjar från början istället.
På planet från Atlanta, där vi mellanlandade, satt det bland barnfamiljerna vidriga östkustare och några höga Jamaicaner. Som bekant finns det ju en liten rivalitet mellan USA's kuster och jag fasade för hur det skulle vara på själva ön nu i Spring Break tider och allt, för till Jamaica åker många från syd och öststaterna i USA medan Mexiko mer är västkustens tillhåll och möjlighet till att släppa lös under en vecka. Vi blev redan på planet kallade 'spring breakers' av flygvärdinnorna och jag undrade om det verkligen var så tydligt. Eftersom det stämde rätt bra, förutom frånvaron av öl i våra händer, så var det bara att godtroget le tillbaka. Fyra timmar senare seglar vi ner över Montego Bay på ön Jamaica med Kingston som huvudstad och 2,7 miljoner invånare. Vattnet är turkost och getterna springer fritt. Vänta nu, getterna? Ja, det sprang faktiskt getter överallt och de var helt ovetandes om att en bil som kommer körandes tio centimeter ifrån dem kan mosa dem till oigenkännlighet. Det låter grovt men getterna borde faktiskt vara mer försiktiga! Nu körde inte vi på någon get men kadaver på vägen vittnade om en brutal verklighet. Efter att vi suttit på vår lilla skruttiga buss påväg till turistorten Negril på Jamaicas västkust (keeping it real) ett tag så börjar det lukta bränt. Okej att solen är stark men någonstans går väl gränsen. Den här gången var det dock däcken som hade slitits ner till oigenkännlighet och vi var tvungna att byta till en annan skruttig buss som helt random körde förbi. Vår nye chaufför utbrister "Jah man!" och sätter på lite Bob Marley. Och jag som trodde att det var en dum kliché. Ack, så fel jag hade. Efter ett par timmar i reggaens hemland så hade jag fått höra både "Jah man!" och "Bombaclaat!", och det är stereotypiska termer som frekvent tillagts i en konversation efter att man nämnt Jamaica här hemma. Efter att ha lyssnat på lite Bobban så blir det ett stopp mitt i ingenstans. Misströsta inte, solen sken, vattnet var fortfarande oerhört turkost och bara ett stenkast bort och den här gången var stoppet faktiskt frivilligt. Vi hade stannat vid en liten affär som säljer Jamaicas traditionella rätt Jerk Chicken och självklart även den inhemska ölen som är ack så god, Red Stripe. Vi tar med oss ölen på bussen och rullar vidare mot Negril.
Och även i Negril är vattnet lika turkost. Nu börjar ni nog tröttna på att höra det men jag kan inte sluta nämna det. Bildbevis kommer upp lite senare, typ. Vid vårat hotell väntade Sanna med vän och det blev ett kärt återförenande. Sanna och fem andra blonda tjejer åkte dit några dagar tidigare då deras spring break inte inföll samma vecka som vårat. Så vår första helg spenderades med dessa töser vilket var otroligt roligt. Tänk att få vara på Jamaica med sin flickvän liksom?
Vårat hotell som går under namnet 'Fun Holiday Beach Resort' lovade bra service, fin vy och en mycket rolig tid. Nu fick vi bara en av dessa tre och det var inte bra service eller en mycket rolig tid. Vår tid där blev bara rolig. Jag vet inte om det var på grund av att veckorna innan oss hade femton tusen östkustslynglar förstört studenternas rykte eller om alla städtanter bara var på dåligt humör sju dagar av sju möjliga for no reason at all. Jag tippar på det första alternativet men vi var ju faktiskt aldrig stökiga eller otrevliga så jag är lite besviken på dem. Ett exempel, vi vaknar klockan 11:45 av att någon bankar på dörren. "Cyaan I come in an clean, yuh kno?" säger en kvinnlig röst med allvarlig ton. Vi öppnar dörren och frågar med vänlig ton om hon kan tänka sig att komma tillbaks senare eller helt enkelt inte alls. Som svar får vi "Why?" med en rejäl attityd och jag som hade förväntat mig ett snällt litet "Absolutely, bless up!" vaknar till och undrar om det verkligen var ett hotell vi bodde på. Nu vill inte jag verka bortskämd men jag har aldrig märkt någon attityd på något annat hotell jag bott på, och det var inte förens det här upprepade sig som jag började tycka illa om "Fun Holiday".
Dagarna som följde spenderades på stranden både dag och nattetid. Alla ställen som var sköna låg på stranden och det var där musiken spelades. Men då mörkret gjorde sitt intrång så kom även alla 'hustlers' som vi så vant började kalla dem. Deras mål var att på kortast tid och på mest irriterande sätt få en att köpa alla sorters droger eller åka jet ski. En kille verkade ha ett helt apotek i sina fickor då han gick efter oss och namedroppade alla mediciner och droger som fanns. Det var även stunder då de kom fram och körde upp drogerna i ansiktet på oss för att efter det fråga om vi var intresserade. Vänligt och bestämt tackade vi såklart nej, tills vi träffade Cilbert (vi tackade fortfaranade nej men på ett mycket grymmare sätt), en kille som jobbade på "Fun Holiday" som säkerhetsvakt. Han lärde oss allt han kunde, det var allt från 'Rasta-handslaget' till att säga 'Bless up' och hålla tre fingrar mot bröstet för att undgå att bli hustlad. Nu strosade vi lugnt längst stränderna och vår tillvaro blev lite bättre under kvällarna. Tills dess att vi gick och såg 'Yellowman', en stor reggae-artist som är albino. Konserten var grym men även på inhägnat område kom vi inte undan hustlarna. Den här gången var det prostistuerade som stalkade oss och ville ha våra pengar. Vi var livrädda och direkt efter att konserten slutat sprang vi hem till trygga 'Fun Holiday' där Cilbert jobbade natt.
Dagen efter var det sola, bada, åka jet ski och åka jet ski... och åka jet ski. Grym dag, förutom att Ole blev hotad till livet av en människa som påstod sig ha precis kommit ut ur fängelset där han spenderat fem år. Så här löd konversationen efter att han kommit upp till oss och 'bara' ville skaka hand. Värt att notera är att allt han sa, sades med grov jamaicansk dialekt (patois).
Hårding: Hey boys. No, don't walk away. You know, I just got out of jail. I got seven years, I did five. Now I'm just trying to make a living. A lot of people would've just walked up and chopped you boys up with a machete. I'm not that kind of person.
Vi: Good to hear, but we really have to go now.
Hårding: Don't you have any money to give me? Don't be rude.
Vi: We really don't have nothing.
Vid det här laget börjar jag och Chris gå iväg medan han greppar tag i Ole's hand och håller kvar honom. Vi hinner gå en liten bit innan vi tittar bak och ser Ole ge mannen lite pengar.
Vi: Blev du hustlad nu igen Ole?
Ole: Han hotade att komma tillbaks med en machete och hacka upp mig.
Hela situationen var lite absurd och vi gick och funderade på om han verkligen skulle göra det. Troligtvis inte, men vad är fem dollar mot chansen att han faktiskt gör det? Nåja, än en gång så vart Ole hustlad, vi räknade ihop gångerna och han var hustlad flest gånger under resan kom vi fram till. Stackarn.
De följande dagarna var solfyllda men som vanligt mellan klockan ett och fyra på dagarna så regnade det katter och hundar. Då satte vi oss alltid framför Fox Soccer Channel och kollade alla värda fotbollsmatcher som visades, guld värt!
Sen var det hemresa på ingång och en helvetes massa väntan i Atlanta och tjugofyra timmar senare så fick jag äntligen lägga mig i min alldeles egna kackerlacksfria säng. Inga taskiga städtanter, inga arga hustlers och framförallt inget turkost vatten. Ack, jag saknar Jamaica lite när jag tänker efter. Så farligt var det nog inte.
Bless up!
Note: Detta inlägg skrevs tre dagar efter hemkomst.
Rubriken må vara gay men det är ungefär så jag kände när jag kom hem för ett par dagar sedan. Det är inte bara machete-situationen jag tänker på utan det är även den skitiga Mojiton och den trista servicen, men nu ska vi inte slänga oss in i min lilla upplevelse i Karibiska Havet alldeles för fort, jag börjar från början istället.
På planet från Atlanta, där vi mellanlandade, satt det bland barnfamiljerna vidriga östkustare och några höga Jamaicaner. Som bekant finns det ju en liten rivalitet mellan USA's kuster och jag fasade för hur det skulle vara på själva ön nu i Spring Break tider och allt, för till Jamaica åker många från syd och öststaterna i USA medan Mexiko mer är västkustens tillhåll och möjlighet till att släppa lös under en vecka. Vi blev redan på planet kallade 'spring breakers' av flygvärdinnorna och jag undrade om det verkligen var så tydligt. Eftersom det stämde rätt bra, förutom frånvaron av öl i våra händer, så var det bara att godtroget le tillbaka. Fyra timmar senare seglar vi ner över Montego Bay på ön Jamaica med Kingston som huvudstad och 2,7 miljoner invånare. Vattnet är turkost och getterna springer fritt. Vänta nu, getterna? Ja, det sprang faktiskt getter överallt och de var helt ovetandes om att en bil som kommer körandes tio centimeter ifrån dem kan mosa dem till oigenkännlighet. Det låter grovt men getterna borde faktiskt vara mer försiktiga! Nu körde inte vi på någon get men kadaver på vägen vittnade om en brutal verklighet. Efter att vi suttit på vår lilla skruttiga buss påväg till turistorten Negril på Jamaicas västkust (keeping it real) ett tag så börjar det lukta bränt. Okej att solen är stark men någonstans går väl gränsen. Den här gången var det dock däcken som hade slitits ner till oigenkännlighet och vi var tvungna att byta till en annan skruttig buss som helt random körde förbi. Vår nye chaufför utbrister "Jah man!" och sätter på lite Bob Marley. Och jag som trodde att det var en dum kliché. Ack, så fel jag hade. Efter ett par timmar i reggaens hemland så hade jag fått höra både "Jah man!" och "Bombaclaat!", och det är stereotypiska termer som frekvent tillagts i en konversation efter att man nämnt Jamaica här hemma. Efter att ha lyssnat på lite Bobban så blir det ett stopp mitt i ingenstans. Misströsta inte, solen sken, vattnet var fortfarande oerhört turkost och bara ett stenkast bort och den här gången var stoppet faktiskt frivilligt. Vi hade stannat vid en liten affär som säljer Jamaicas traditionella rätt Jerk Chicken och självklart även den inhemska ölen som är ack så god, Red Stripe. Vi tar med oss ölen på bussen och rullar vidare mot Negril.
Och även i Negril är vattnet lika turkost. Nu börjar ni nog tröttna på att höra det men jag kan inte sluta nämna det. Bildbevis kommer upp lite senare, typ. Vid vårat hotell väntade Sanna med vän och det blev ett kärt återförenande. Sanna och fem andra blonda tjejer åkte dit några dagar tidigare då deras spring break inte inföll samma vecka som vårat. Så vår första helg spenderades med dessa töser vilket var otroligt roligt. Tänk att få vara på Jamaica med sin flickvän liksom?
Vårat hotell som går under namnet 'Fun Holiday Beach Resort' lovade bra service, fin vy och en mycket rolig tid. Nu fick vi bara en av dessa tre och det var inte bra service eller en mycket rolig tid. Vår tid där blev bara rolig. Jag vet inte om det var på grund av att veckorna innan oss hade femton tusen östkustslynglar förstört studenternas rykte eller om alla städtanter bara var på dåligt humör sju dagar av sju möjliga for no reason at all. Jag tippar på det första alternativet men vi var ju faktiskt aldrig stökiga eller otrevliga så jag är lite besviken på dem. Ett exempel, vi vaknar klockan 11:45 av att någon bankar på dörren. "Cyaan I come in an clean, yuh kno?" säger en kvinnlig röst med allvarlig ton. Vi öppnar dörren och frågar med vänlig ton om hon kan tänka sig att komma tillbaks senare eller helt enkelt inte alls. Som svar får vi "Why?" med en rejäl attityd och jag som hade förväntat mig ett snällt litet "Absolutely, bless up!" vaknar till och undrar om det verkligen var ett hotell vi bodde på. Nu vill inte jag verka bortskämd men jag har aldrig märkt någon attityd på något annat hotell jag bott på, och det var inte förens det här upprepade sig som jag började tycka illa om "Fun Holiday".
Dagarna som följde spenderades på stranden både dag och nattetid. Alla ställen som var sköna låg på stranden och det var där musiken spelades. Men då mörkret gjorde sitt intrång så kom även alla 'hustlers' som vi så vant började kalla dem. Deras mål var att på kortast tid och på mest irriterande sätt få en att köpa alla sorters droger eller åka jet ski. En kille verkade ha ett helt apotek i sina fickor då han gick efter oss och namedroppade alla mediciner och droger som fanns. Det var även stunder då de kom fram och körde upp drogerna i ansiktet på oss för att efter det fråga om vi var intresserade. Vänligt och bestämt tackade vi såklart nej, tills vi träffade Cilbert (vi tackade fortfaranade nej men på ett mycket grymmare sätt), en kille som jobbade på "Fun Holiday" som säkerhetsvakt. Han lärde oss allt han kunde, det var allt från 'Rasta-handslaget' till att säga 'Bless up' och hålla tre fingrar mot bröstet för att undgå att bli hustlad. Nu strosade vi lugnt längst stränderna och vår tillvaro blev lite bättre under kvällarna. Tills dess att vi gick och såg 'Yellowman', en stor reggae-artist som är albino. Konserten var grym men även på inhägnat område kom vi inte undan hustlarna. Den här gången var det prostistuerade som stalkade oss och ville ha våra pengar. Vi var livrädda och direkt efter att konserten slutat sprang vi hem till trygga 'Fun Holiday' där Cilbert jobbade natt.
Dagen efter var det sola, bada, åka jet ski och åka jet ski... och åka jet ski. Grym dag, förutom att Ole blev hotad till livet av en människa som påstod sig ha precis kommit ut ur fängelset där han spenderat fem år. Så här löd konversationen efter att han kommit upp till oss och 'bara' ville skaka hand. Värt att notera är att allt han sa, sades med grov jamaicansk dialekt (patois).
Hårding: Hey boys. No, don't walk away. You know, I just got out of jail. I got seven years, I did five. Now I'm just trying to make a living. A lot of people would've just walked up and chopped you boys up with a machete. I'm not that kind of person.
Vi: Good to hear, but we really have to go now.
Hårding: Don't you have any money to give me? Don't be rude.
Vi: We really don't have nothing.
Vid det här laget börjar jag och Chris gå iväg medan han greppar tag i Ole's hand och håller kvar honom. Vi hinner gå en liten bit innan vi tittar bak och ser Ole ge mannen lite pengar.
Vi: Blev du hustlad nu igen Ole?
Ole: Han hotade att komma tillbaks med en machete och hacka upp mig.
Hela situationen var lite absurd och vi gick och funderade på om han verkligen skulle göra det. Troligtvis inte, men vad är fem dollar mot chansen att han faktiskt gör det? Nåja, än en gång så vart Ole hustlad, vi räknade ihop gångerna och han var hustlad flest gånger under resan kom vi fram till. Stackarn.
De följande dagarna var solfyllda men som vanligt mellan klockan ett och fyra på dagarna så regnade det katter och hundar. Då satte vi oss alltid framför Fox Soccer Channel och kollade alla värda fotbollsmatcher som visades, guld värt!
Sen var det hemresa på ingång och en helvetes massa väntan i Atlanta och tjugofyra timmar senare så fick jag äntligen lägga mig i min alldeles egna kackerlacksfria säng. Inga taskiga städtanter, inga arga hustlers och framförallt inget turkost vatten. Ack, jag saknar Jamaica lite när jag tänker efter. Så farligt var det nog inte.
Bless up!