Jamaica - vackert men med en liten twist
http://santabarbara.bilddagboken.se
Note: Detta inlägg skrevs tre dagar efter hemkomst.
Rubriken må vara gay men det är ungefär så jag kände när jag kom hem för ett par dagar sedan. Det är inte bara machete-situationen jag tänker på utan det är även den skitiga Mojiton och den trista servicen, men nu ska vi inte slänga oss in i min lilla upplevelse i Karibiska Havet alldeles för fort, jag börjar från början istället.
På planet från Atlanta, där vi mellanlandade, satt det bland barnfamiljerna vidriga östkustare och några höga Jamaicaner. Som bekant finns det ju en liten rivalitet mellan USA's kuster och jag fasade för hur det skulle vara på själva ön nu i Spring Break tider och allt, för till Jamaica åker många från syd och öststaterna i USA medan Mexiko mer är västkustens tillhåll och möjlighet till att släppa lös under en vecka. Vi blev redan på planet kallade 'spring breakers' av flygvärdinnorna och jag undrade om det verkligen var så tydligt. Eftersom det stämde rätt bra, förutom frånvaron av öl i våra händer, så var det bara att godtroget le tillbaka. Fyra timmar senare seglar vi ner över Montego Bay på ön Jamaica med Kingston som huvudstad och 2,7 miljoner invånare. Vattnet är turkost och getterna springer fritt. Vänta nu, getterna? Ja, det sprang faktiskt getter överallt och de var helt ovetandes om att en bil som kommer körandes tio centimeter ifrån dem kan mosa dem till oigenkännlighet. Det låter grovt men getterna borde faktiskt vara mer försiktiga! Nu körde inte vi på någon get men kadaver på vägen vittnade om en brutal verklighet. Efter att vi suttit på vår lilla skruttiga buss påväg till turistorten Negril på Jamaicas västkust (keeping it real) ett tag så börjar det lukta bränt. Okej att solen är stark men någonstans går väl gränsen. Den här gången var det dock däcken som hade slitits ner till oigenkännlighet och vi var tvungna att byta till en annan skruttig buss som helt random körde förbi. Vår nye chaufför utbrister "Jah man!" och sätter på lite Bob Marley. Och jag som trodde att det var en dum kliché. Ack, så fel jag hade. Efter ett par timmar i reggaens hemland så hade jag fått höra både "Jah man!" och "Bombaclaat!", och det är stereotypiska termer som frekvent tillagts i en konversation efter att man nämnt Jamaica här hemma. Efter att ha lyssnat på lite Bobban så blir det ett stopp mitt i ingenstans. Misströsta inte, solen sken, vattnet var fortfarande oerhört turkost och bara ett stenkast bort och den här gången var stoppet faktiskt frivilligt. Vi hade stannat vid en liten affär som säljer Jamaicas traditionella rätt Jerk Chicken och självklart även den inhemska ölen som är ack så god, Red Stripe. Vi tar med oss ölen på bussen och rullar vidare mot Negril.
Och även i Negril är vattnet lika turkost. Nu börjar ni nog tröttna på att höra det men jag kan inte sluta nämna det. Bildbevis kommer upp lite senare, typ. Vid vårat hotell väntade Sanna med vän och det blev ett kärt återförenande. Sanna och fem andra blonda tjejer åkte dit några dagar tidigare då deras spring break inte inföll samma vecka som vårat. Så vår första helg spenderades med dessa töser vilket var otroligt roligt. Tänk att få vara på Jamaica med sin flickvän liksom?
Vårat hotell som går under namnet 'Fun Holiday Beach Resort' lovade bra service, fin vy och en mycket rolig tid. Nu fick vi bara en av dessa tre och det var inte bra service eller en mycket rolig tid. Vår tid där blev bara rolig. Jag vet inte om det var på grund av att veckorna innan oss hade femton tusen östkustslynglar förstört studenternas rykte eller om alla städtanter bara var på dåligt humör sju dagar av sju möjliga for no reason at all. Jag tippar på det första alternativet men vi var ju faktiskt aldrig stökiga eller otrevliga så jag är lite besviken på dem. Ett exempel, vi vaknar klockan 11:45 av att någon bankar på dörren. "Cyaan I come in an clean, yuh kno?" säger en kvinnlig röst med allvarlig ton. Vi öppnar dörren och frågar med vänlig ton om hon kan tänka sig att komma tillbaks senare eller helt enkelt inte alls. Som svar får vi "Why?" med en rejäl attityd och jag som hade förväntat mig ett snällt litet "Absolutely, bless up!" vaknar till och undrar om det verkligen var ett hotell vi bodde på. Nu vill inte jag verka bortskämd men jag har aldrig märkt någon attityd på något annat hotell jag bott på, och det var inte förens det här upprepade sig som jag började tycka illa om "Fun Holiday".
Dagarna som följde spenderades på stranden både dag och nattetid. Alla ställen som var sköna låg på stranden och det var där musiken spelades. Men då mörkret gjorde sitt intrång så kom även alla 'hustlers' som vi så vant började kalla dem. Deras mål var att på kortast tid och på mest irriterande sätt få en att köpa alla sorters droger eller åka jet ski. En kille verkade ha ett helt apotek i sina fickor då han gick efter oss och namedroppade alla mediciner och droger som fanns. Det var även stunder då de kom fram och körde upp drogerna i ansiktet på oss för att efter det fråga om vi var intresserade. Vänligt och bestämt tackade vi såklart nej, tills vi träffade Cilbert (vi tackade fortfaranade nej men på ett mycket grymmare sätt), en kille som jobbade på "Fun Holiday" som säkerhetsvakt. Han lärde oss allt han kunde, det var allt från 'Rasta-handslaget' till att säga 'Bless up' och hålla tre fingrar mot bröstet för att undgå att bli hustlad. Nu strosade vi lugnt längst stränderna och vår tillvaro blev lite bättre under kvällarna. Tills dess att vi gick och såg 'Yellowman', en stor reggae-artist som är albino. Konserten var grym men även på inhägnat område kom vi inte undan hustlarna. Den här gången var det prostistuerade som stalkade oss och ville ha våra pengar. Vi var livrädda och direkt efter att konserten slutat sprang vi hem till trygga 'Fun Holiday' där Cilbert jobbade natt.
Dagen efter var det sola, bada, åka jet ski och åka jet ski... och åka jet ski. Grym dag, förutom att Ole blev hotad till livet av en människa som påstod sig ha precis kommit ut ur fängelset där han spenderat fem år. Så här löd konversationen efter att han kommit upp till oss och 'bara' ville skaka hand. Värt att notera är att allt han sa, sades med grov jamaicansk dialekt (patois).
Hårding: Hey boys. No, don't walk away. You know, I just got out of jail. I got seven years, I did five. Now I'm just trying to make a living. A lot of people would've just walked up and chopped you boys up with a machete. I'm not that kind of person.
Vi: Good to hear, but we really have to go now.
Hårding: Don't you have any money to give me? Don't be rude.
Vi: We really don't have nothing.
Vid det här laget börjar jag och Chris gå iväg medan han greppar tag i Ole's hand och håller kvar honom. Vi hinner gå en liten bit innan vi tittar bak och ser Ole ge mannen lite pengar.
Vi: Blev du hustlad nu igen Ole?
Ole: Han hotade att komma tillbaks med en machete och hacka upp mig.
Hela situationen var lite absurd och vi gick och funderade på om han verkligen skulle göra det. Troligtvis inte, men vad är fem dollar mot chansen att han faktiskt gör det? Nåja, än en gång så vart Ole hustlad, vi räknade ihop gångerna och han var hustlad flest gånger under resan kom vi fram till. Stackarn.
De följande dagarna var solfyllda men som vanligt mellan klockan ett och fyra på dagarna så regnade det katter och hundar. Då satte vi oss alltid framför Fox Soccer Channel och kollade alla värda fotbollsmatcher som visades, guld värt!
Sen var det hemresa på ingång och en helvetes massa väntan i Atlanta och tjugofyra timmar senare så fick jag äntligen lägga mig i min alldeles egna kackerlacksfria säng. Inga taskiga städtanter, inga arga hustlers och framförallt inget turkost vatten. Ack, jag saknar Jamaica lite när jag tänker efter. Så farligt var det nog inte.
Bless up!
Note: Detta inlägg skrevs tre dagar efter hemkomst.
Rubriken må vara gay men det är ungefär så jag kände när jag kom hem för ett par dagar sedan. Det är inte bara machete-situationen jag tänker på utan det är även den skitiga Mojiton och den trista servicen, men nu ska vi inte slänga oss in i min lilla upplevelse i Karibiska Havet alldeles för fort, jag börjar från början istället.
På planet från Atlanta, där vi mellanlandade, satt det bland barnfamiljerna vidriga östkustare och några höga Jamaicaner. Som bekant finns det ju en liten rivalitet mellan USA's kuster och jag fasade för hur det skulle vara på själva ön nu i Spring Break tider och allt, för till Jamaica åker många från syd och öststaterna i USA medan Mexiko mer är västkustens tillhåll och möjlighet till att släppa lös under en vecka. Vi blev redan på planet kallade 'spring breakers' av flygvärdinnorna och jag undrade om det verkligen var så tydligt. Eftersom det stämde rätt bra, förutom frånvaron av öl i våra händer, så var det bara att godtroget le tillbaka. Fyra timmar senare seglar vi ner över Montego Bay på ön Jamaica med Kingston som huvudstad och 2,7 miljoner invånare. Vattnet är turkost och getterna springer fritt. Vänta nu, getterna? Ja, det sprang faktiskt getter överallt och de var helt ovetandes om att en bil som kommer körandes tio centimeter ifrån dem kan mosa dem till oigenkännlighet. Det låter grovt men getterna borde faktiskt vara mer försiktiga! Nu körde inte vi på någon get men kadaver på vägen vittnade om en brutal verklighet. Efter att vi suttit på vår lilla skruttiga buss påväg till turistorten Negril på Jamaicas västkust (keeping it real) ett tag så börjar det lukta bränt. Okej att solen är stark men någonstans går väl gränsen. Den här gången var det dock däcken som hade slitits ner till oigenkännlighet och vi var tvungna att byta till en annan skruttig buss som helt random körde förbi. Vår nye chaufför utbrister "Jah man!" och sätter på lite Bob Marley. Och jag som trodde att det var en dum kliché. Ack, så fel jag hade. Efter ett par timmar i reggaens hemland så hade jag fått höra både "Jah man!" och "Bombaclaat!", och det är stereotypiska termer som frekvent tillagts i en konversation efter att man nämnt Jamaica här hemma. Efter att ha lyssnat på lite Bobban så blir det ett stopp mitt i ingenstans. Misströsta inte, solen sken, vattnet var fortfarande oerhört turkost och bara ett stenkast bort och den här gången var stoppet faktiskt frivilligt. Vi hade stannat vid en liten affär som säljer Jamaicas traditionella rätt Jerk Chicken och självklart även den inhemska ölen som är ack så god, Red Stripe. Vi tar med oss ölen på bussen och rullar vidare mot Negril.
Och även i Negril är vattnet lika turkost. Nu börjar ni nog tröttna på att höra det men jag kan inte sluta nämna det. Bildbevis kommer upp lite senare, typ. Vid vårat hotell väntade Sanna med vän och det blev ett kärt återförenande. Sanna och fem andra blonda tjejer åkte dit några dagar tidigare då deras spring break inte inföll samma vecka som vårat. Så vår första helg spenderades med dessa töser vilket var otroligt roligt. Tänk att få vara på Jamaica med sin flickvän liksom?
Vårat hotell som går under namnet 'Fun Holiday Beach Resort' lovade bra service, fin vy och en mycket rolig tid. Nu fick vi bara en av dessa tre och det var inte bra service eller en mycket rolig tid. Vår tid där blev bara rolig. Jag vet inte om det var på grund av att veckorna innan oss hade femton tusen östkustslynglar förstört studenternas rykte eller om alla städtanter bara var på dåligt humör sju dagar av sju möjliga for no reason at all. Jag tippar på det första alternativet men vi var ju faktiskt aldrig stökiga eller otrevliga så jag är lite besviken på dem. Ett exempel, vi vaknar klockan 11:45 av att någon bankar på dörren. "Cyaan I come in an clean, yuh kno?" säger en kvinnlig röst med allvarlig ton. Vi öppnar dörren och frågar med vänlig ton om hon kan tänka sig att komma tillbaks senare eller helt enkelt inte alls. Som svar får vi "Why?" med en rejäl attityd och jag som hade förväntat mig ett snällt litet "Absolutely, bless up!" vaknar till och undrar om det verkligen var ett hotell vi bodde på. Nu vill inte jag verka bortskämd men jag har aldrig märkt någon attityd på något annat hotell jag bott på, och det var inte förens det här upprepade sig som jag började tycka illa om "Fun Holiday".
Dagarna som följde spenderades på stranden både dag och nattetid. Alla ställen som var sköna låg på stranden och det var där musiken spelades. Men då mörkret gjorde sitt intrång så kom även alla 'hustlers' som vi så vant började kalla dem. Deras mål var att på kortast tid och på mest irriterande sätt få en att köpa alla sorters droger eller åka jet ski. En kille verkade ha ett helt apotek i sina fickor då han gick efter oss och namedroppade alla mediciner och droger som fanns. Det var även stunder då de kom fram och körde upp drogerna i ansiktet på oss för att efter det fråga om vi var intresserade. Vänligt och bestämt tackade vi såklart nej, tills vi träffade Cilbert (vi tackade fortfaranade nej men på ett mycket grymmare sätt), en kille som jobbade på "Fun Holiday" som säkerhetsvakt. Han lärde oss allt han kunde, det var allt från 'Rasta-handslaget' till att säga 'Bless up' och hålla tre fingrar mot bröstet för att undgå att bli hustlad. Nu strosade vi lugnt längst stränderna och vår tillvaro blev lite bättre under kvällarna. Tills dess att vi gick och såg 'Yellowman', en stor reggae-artist som är albino. Konserten var grym men även på inhägnat område kom vi inte undan hustlarna. Den här gången var det prostistuerade som stalkade oss och ville ha våra pengar. Vi var livrädda och direkt efter att konserten slutat sprang vi hem till trygga 'Fun Holiday' där Cilbert jobbade natt.
Dagen efter var det sola, bada, åka jet ski och åka jet ski... och åka jet ski. Grym dag, förutom att Ole blev hotad till livet av en människa som påstod sig ha precis kommit ut ur fängelset där han spenderat fem år. Så här löd konversationen efter att han kommit upp till oss och 'bara' ville skaka hand. Värt att notera är att allt han sa, sades med grov jamaicansk dialekt (patois).
Hårding: Hey boys. No, don't walk away. You know, I just got out of jail. I got seven years, I did five. Now I'm just trying to make a living. A lot of people would've just walked up and chopped you boys up with a machete. I'm not that kind of person.
Vi: Good to hear, but we really have to go now.
Hårding: Don't you have any money to give me? Don't be rude.
Vi: We really don't have nothing.
Vid det här laget börjar jag och Chris gå iväg medan han greppar tag i Ole's hand och håller kvar honom. Vi hinner gå en liten bit innan vi tittar bak och ser Ole ge mannen lite pengar.
Vi: Blev du hustlad nu igen Ole?
Ole: Han hotade att komma tillbaks med en machete och hacka upp mig.
Hela situationen var lite absurd och vi gick och funderade på om han verkligen skulle göra det. Troligtvis inte, men vad är fem dollar mot chansen att han faktiskt gör det? Nåja, än en gång så vart Ole hustlad, vi räknade ihop gångerna och han var hustlad flest gånger under resan kom vi fram till. Stackarn.
De följande dagarna var solfyllda men som vanligt mellan klockan ett och fyra på dagarna så regnade det katter och hundar. Då satte vi oss alltid framför Fox Soccer Channel och kollade alla värda fotbollsmatcher som visades, guld värt!
Sen var det hemresa på ingång och en helvetes massa väntan i Atlanta och tjugofyra timmar senare så fick jag äntligen lägga mig i min alldeles egna kackerlacksfria säng. Inga taskiga städtanter, inga arga hustlers och framförallt inget turkost vatten. Ack, jag saknar Jamaica lite när jag tänker efter. Så farligt var det nog inte.
Bless up!
Kommentarer
Postat av: Clara
Haha lite bortskämd är du allt ;) Hur kan paradiset vara farligt? Hmm..
Postat av: mikaelaaa
det där är vad jag kallar update, nu gav du mig precis ångest över mina 3-radersinlägg..
Postat av: Mamma
Så visst hade jag anledning att vara lite orolig iallafall... Härligt skrivet jag skrattade mycket o kan verkligen se bilden av turkosa vattnet och ni grabbar på jetski. Kul att ha upplevt Jamaica på plats:-)
Trackback